Hönsagumman är inte bara hönsagumma, hon har ett lönearbete också. Det går ut på att knappa på en dator, prata i telefon och berätta för folk vad de ska göra i olika personalrelaterade ärenden. Innan pandemin skedde detta berättande ofta på plats, i möten öga mot öga ute på olika arbetsplatser. Efter ett och ett halvt år av att kunna sköta sitt jobb hemma vid köksbordet är det en enorm omställning att ge sig ut i verkligheten igen. Den senaste veckan har inneburit tre resor för att träffa människor öga mot öga. Innan pandemin skedde denna typ av möten i snitt tre gånger per dag, men nu känns tre gånger på en vecka enormt ansträngande. Därför har det inte blivit så mycket hönsbloggande.

Men, nu är det lördagskväll, so here goes! Julias kycklingar är 3,5 veckor nu, och får definitivt inte plats att sova under henne på nätterna längre. Det hindrar dem inte från att försöka dock, vilket ser lite kul ut. Ett huvud som sticker fram under en vinge, tre små stjärtar på rad halvt dolda i bröstfjäderfluffet… När de inte sover så äter de. Och flaxar runt. Den grå har börjat få lite brunt i fjäderdräkten, jättesnyggt. Tyvärr så tror jag att det är en liten tupp. Men men, jag har ju tänkt att spara totalt två tuppar ur den här kullen och/eller Eulalias kull så vi får se.

Apropå Eulalias kull, så lyste jag äggen i förrgår kväll, på vad som borde vara dag 10 eller möjligtvis 11. Alla såg bra ut. Det är krut i tuppen Vilgot! Eulalia är extremt försvarande mot äggen, mer så än vad Julia var. Det är bra, men samtidigt blir jag lite orolig över hur det blir när de kläcks, om hon kommer fatta att äggen —> kycklingar, eller om hon kommer få för sig att kycklingarna är där för att skada hennes fina ägg. Nåväl, det visar sig väl.